Det känns som om någon slitit ut mitt hjärta ur bröstkorgen på mig inatt...
Och det värsta är att det är jag själv som är skyldig.
Önskar att jag var vuxen/mogen/modig nog att stiga in och ta den plats både du och jag ville att jag skulle ta, istället blev det såhär. Att jag förlorade min äldsta och på ditt vis största kärlek, antar att med oss var det allt eller inget den här gången. Och jag brände det...
Förlåt käraste älskade du, du har alltid kvar din plats i mitt hjärta och jag önskar verkligen att jag inte skadat dig och oss på det här viset, utan att vi hade skapat något istället.
Saknar dig. Älskar dig. Hejdå.
